Artificiell insemination

Sedan 1989 har jag inseminerat hundar. I praktiken rör det sej inte om fler fall än 6-7 tikar per år, senare tid ännu färre årligen.

Det innebär att jag kanske lite oftare än på andra smådjurskliniker får in fall såsom fertilitetsutredning och även en ganska stor del uppfödare som kommer med valpar för besiktning.

Det är alltid roligt att få höra andra uppfödares erfarenheter och lära av specifika frågor man jobbar med inom andra raser.

Vid inseminering brukar jag bl a
ha följande checklista som stöd:

	Varför parar sej inte hundarna naturligt?
	Strider en inseminering mot SKKs intentioner?
	Har den planerade kullen en hög inavelsfaktor – då brukar jag inte ställa upp.
	Är kombinationen kontroversiell ur rasklubbens intentioner – där får man lita på uppfödarens uppgifter så att man inte bidrar till något som rasklubben jobbar emot.
Till hjälp vill jag att tikägaren ska ha låtit kontrollera tikens progesteronvärde med ett blodprov som analyserats på t.ex. SLU i Uppsala.

Foto: Agneta Dahlberg

Några dagar gammal Norfolkterriervalp

Vi använder Canireps buffert vid inseminering för att öka chansen för en dräktighet och även få en bra kullstorlek.

Under 2010 inseminerade vi sex tikar. Alla blev dräktiga. En labrador inseminerades med transportsperma från Skåne, en långhårstax med importsperma från England. Övriga raser var tervueren, chowchow, långhårig vorsteh samt golden retriever.

hvarsta.vet@telia.com

Kan du inte se menyn? Klicka här